annajohannaadina

Vet ni att det är ganska svårt att komma in i den svenska vardagen igen? Jag vet liksom inte vad jag ska göra, och när jag gör något så blir jag uttråkad efter fem minuter. Förr i tiden kunde jag sitta i flera timmar och titta på tv eller läsa. Men nu tröttnar jag. Jag kommer liksom inte in i rytmen igen.

Jag har inte riktigt någon inspiration till att göra något. Det känns som att jag lever i en liten bubbla där det inte händer något. Jag försöker att hålla mig sysselsatt. Jag har plockat vinbär. Jag har gått lite med Malva. Jag har åkt moppe med Maja. Jag har filat fötterna. Jag har stökat till i rummet så det ser ut som att jag aldrig flyttat. Jag har varit på arbetsförmedlingen. Varit på Ica och handlat. Inte världens roligaste saker kanske, men jag har i alla fall gjort något. Men ändå är jag uttråkad. Kanske är det vädret som gör det. Regn i Spanien är kul. Regn i Sverige inte lika kul.

När jag var ute och hängde tvätt nu så fick jag en hemsk tanke. Tänk om jag under dessa kristider inte får något jobb. Då kommer jag att få bo hemma hos mamma och pappa. Det enda jag kommer att göra är äta och sova. Jag blir därför supertjock. Lat det är jag ju redan. När jag är trettiofem så gifter mamma och pappa, i ett desperat försök att bli av med mig, bort mig med Nippe, som kommer vara den enda som orkar släpa runt på mig. Sen lever jag ännu olyckligare i alla mina dagar.

Usch.

Eller så kanske jag ramlar ner från målarställningen när jag målar huset och mitt alldeles för unga liv avslutas.

Eller så kanske Prince Charming (Johanna) kommer och räddar mig. Jag hoppas på det här alternativet.


Malva, när hon för en gångs skull sitter stilla.

Nu ska jag försöka hitta något att tröttna på efter fem minuter. Kanske städa rummet lite. Eller leta efter den röda tråden.