annajohannaadina

Ja, dagen började ju bra. Vi gick på mercadona och handlade, träffade Maggan och Javier som var glada att jag var frisk och inte låg och dog i svininfluensa. Vi gick hem, tittade på sista överlevaren, gjorde glödhoppor och snickerskaka. Sen gick jag ut och gick med David och Laika som nu har blivit lite större, men hon är fortfarande liten. Det kommer hon ju alltid att vara. David köpte armband till mig och Johanna och bjöd mig på en glass. Han är för snäll mot mig. Bjuder mig alltid på saker. Jag får se till att ta med plånboken till nästa gång.

Efter det så var det dags att gå till jobbet. Trots att jag inte alls kände för att jobba så blev jag glad när jag kom dit. Då bestämde sig Ivan, chefen, sig för att sätta sig på tvären mot mig. Ivan är läskig, det håller Johanna också med om. Han har den där cheflooken. När han tittar på en så är det som om att man vore den minsta varelsen i världen ungefär. Man vill bara gnälla och springa och gömma sig. Och jag vet inte varför, men så fort Ivan pratar så förstår jag inte vad han säger. Han säger att jag ska hämta en sak och jag hämtar en annan. Det händer aldrig med någon annan. Så därför måste det vara hans fel eller hur? Det är han som inte vet hur man pratar med utlänningar.

Ivan och jag hade ett fint litet moment idag. Ivan som förövrigt precis lärt sig vad jag heter.

Ivan: Adina! Var har du minisarna?! (stirrar med galen blick så att man vill skita på sig.)
Jag: Där (pekar på bänken där Pau (annan telepizzare) står och har börjat med minisarna)
Ivan: Vart är där?! (Kettyögonen blir bara större och större)
Jag: Där! (Pekar ännu tydligare)
Ivan: Men vart är där?! Pau behöver dom för att göra minisarna!
Jag: Jag vet inte hur man säger men han vet ju redan var de är! (nu sätter pms:en in)
Ivan: Pau! Dom ligger på bänken!

Segskaft. Jag hade pekat och pekat, och Pau hade redan börjat med dom där jävla minisarna.

Sen gick den bra dagen utför. När jag kom hem och stod i duschen så höll jag på och ramlade i badkaret. Sen när jag duschat klart så insåg jag att jag glömt handduken. På balkongen. Så jag fick trippa ut naken och hämta den. Tur att ingen såg mig. Sen höll jag på och halkade igen i vattnet som jag så fint lämnat på golvet.

Tur att inte Johanna är hemma än, för då hade jag väl slagit ihjäl henne. Av misstag såklart.


I måndags var vi och åt på en Kinarestaurang med Javi, Cris och Victor.
Vi beställde mat för fem och ta mig tusan att vi fick mat. Resterna hade
Johanna och jag kunnat leva på i en vecka typ.


Davie och jag gick längs strandpromenaden med Laika. Då såg vi ett av
sandslotten som de bygger längs stranden. Det där kan man ju verkligen
kalla sandslott.


Laika. Ungefär en minut efter det här så hade david tappat kopplet och
fick springa efter henne eftersom hon sprang och ville leka med några barn.
Det såg kul ut.

Nu ska jag försöka göra den här kvällen lite bättre. Vad sägs som snickerskaka och en film man sett tusen gånger? Det låter väl utmärkt.